.

I en hemtrevlig skinnfotölj sitter jag uppchillad, lovsång spelas i bakgrunden och jag känner mig lite sådär lagom mysig i mina nya, underbara chinos och mina tilltygade ulltofflor. Det är den andra dagen på min lediga vecka och jag börjar undra vad jag ska pyssla med de kommande dagarna...

Denna dag började med att jag såg det näst sista avsnittet på en dyster, mulen och tråkig miniserie. Jo, ja den var möjligtvis lite fascinerande också. Men den egentliga anledningen till att jag följde serien ända till det näst sista avsnittet var nog endast p.g.a. att mitt hopp sade mig att den smådeppiga stämningen snart skulle vändas till glädje och att slutet skulle bli fantastiskt lyckligt. När den näst sista delen var slut hade jag så litet hopp om ett lyckligt slut att jag inte brydde mig om att se det sista. Inte ens nyfikenheten fick mig att vilja se det.
Så kan det gå.

Dagen fortsatte med att jag på posten fick det lite smått efterlängtade paketet från cdon. Där i hade jag förhoppningar om att hitta den nyaste uygåvan av The scarlet pimpernel med klockrena Anthony Andrews i huvudrollen. Mamma småfnissade och retades när jag upptäckte att jag beställt utvågan från 1934.
Splendid.

Men, gott folk, småbesvikelser som dessa är ju inget att haka upp sig på. Faktum är att de har bjudit mig på två goda skratt. Jag skeppar miniserien till second hand och returnerar filmen. Till min glädje visade det sig att den version av The scarlet pimpernel jag egentligen tänkt beställa faktiskt var hälften så dyr. Lucky me.

Nu ska jag ta mig en en kopp rykande svart pulverkaffe och njuta av livet som Gud har gett mig.

Love Emma

Sent 1700-tal och början på 1800-talet. En tid som verkligen fascinerar mig. Mina absoluta favoritfilmer utspelar sig just i denna tid. Pride and prejudice (1995), The scarlet pimpernel, Sense and sensibility, The count of Monte cristo... Jag, som annars inte är en särskilt romantisk person, blir totalt förtrollad då den stolte Mr Darcy öppnar sitt hjärta och uttrycker sin djupa kärlek till Ms Elizabeth Bennet.

"In vain have I struggled, it will not do. You must allow me to tell you how ardently I admire and love you."


Kan inte riktigt sätta ord på vad det är jag gillar så mycket. Kanske är det den fina artigheten och respekten, kanske det otroligt vackra språket de använder, kanske är det gesterna eller den syn på livet som de äger. Kanske är det precis allt. Allt från de perfekta, vackra kläderna och de tidskrävande frisyrerna till den oerhörda vördnaden och respekten som de visar varandra i allt ifrån ord till handling.

Min favvosjal stinker bacon. Så går det när man är lite halvusel och inte vrider fläkten på max. But thank God for tvättmaskinsuppfinnaren.

Annars, är vintern är kall och jag fryser konstant. Inte så att jag klagar. Men lite barmhärtigare temperatur skulle sitta fint. Mina ögon blev små och avundsjukan bubblade upp som julmustskum då Tårtan berättade att han skulle till Gambia om tre veckor. "Ni skulle bara veta vilken känsla det är när man stiger ur planet och möts av den gassade hettan!"
Hmpf...

Men men, vinterland och Sverige får duga. Jag älskar säkert vinter, egentligen.




Love
Emma

Det där med regelbundet bloggande är inte det jag är allra bäst på. Men är man en upptagen kvinna så är man. December har varit allt ifrån förvirrande kaotisk och magsmärtande stressig till härligt spännande och hysteriskt rolig. Antagligen den tuffaste jobbande månaden hittills samtidigt som den mest händelserika. Insåg för några dagar sedan att jag är inne på min 6:e månad som anställd i församlingen.
Spännande? Ja. Fortfarande roligt? Ja. Kämpigt? Ja. Vill sluta? Nej.

Mitt humör har nog aldrig varit så växlande som nu, samtidigt som jag aldrig varit så beroende av Gud. Vilket är positivt. För då blir jag helt enkelt tvungen att lägga allt i hans händer, vilket gör att han får det utrymme han bör få och vilket i sin tur gör att det helt enkelt blir så bra som det kan bli. Just nu måste jag erkänna att det känns som att jag är i en dal. Omständigheterna hade kunnat varit bättre. Och jag är otroligt trött på allt som har med sjukdom att göra. Men. (Wiihaa, jag älskar det positiva "Men:et") MEN det som är så fantastiskt bra, är att jag inte står ensam i dalen. Det är schysst.

Den Jesus som valde att stiga ner från festen i himlen i sällskap med sin Fader och tusentals betjänande änglar, den Jesus som valde att födas som en människa, leva som en människa. Den Jesus som frivilligt tog emot piskor, slag och hån. Den Jesus som gav sitt liv och tog på sig vår synd, smärta och sjukdom. Den Jesus som på den tredje dagen uppstod i en underbar seger. 
Den Jesus står bredvid mig idag.
Det är schysst.



Love Emma

Jag trodde aldrig att dessa ord skulle komma från min mun, men: Jag vill ha 8 grader kallt, en meter snö och åka längdskidor. Jag vill klä mig i långkisar, täckbyxor, dunjacka, en röd mössa och yllevantar. Jag vill rulla en snögubbe som är längre än jag och ha snöbollskrig.

Jag är laddad för vinter som aldrig förr och bara längtar efter att se snöflingorna dala ner från skyn. Tänker snart göra som barnen och knäppa mina händer och BE hit snön. Vet inte var denna vinterlängtan kommer ifrån och antagligen kommer jag stå på knä och be om vår redan i fabruari, men det låtsas vi inte om. Väntar även på att den där förväntansfull-sjuåring-känslan ska komma över mig så att allt som har med julen att göra blir spännande, exalterande och strålande roligt.


Just idag vågar jag även säga att O helga natt är världens bästa julsång.

Second hand. Plånboken älskar det - and so do I! Fyndigt, billigt, gulligt, ballt. Kärt barn har många namn, brukar man ju säga. Bjuder här på veckans underbara fynd.

    











Love Emma

Tacksamhet. Ordet som vi borde ta oss en rejäl funderare över. För är det inte så att vi är väldigt duktiga på att ta saker för givet? Och visst menar jag mat på bordet, rent vatten, kläder på kroppen, en familj, ett hem... Men jag menar även saker som den avslappnande ducshen efter träningen, det mysiga duntäcket en kall vintermorgon, bilen istället för cykeln hem från jobbet den spöregnande eftermiddagen.

Är det en självklarhet att du är frisk, att du har ett arbete eller att du får gå i skolan? Är det en självklarhet att du har vänner, att du har människor runt omkring dig som älskar dig? Är det ens en självklarhet att du vaknade den här morgonen?

Om du tänker efter, riktigt ordentligt. Visst finns det väl då i alla fall något du har att vara tacksam över? Hur lång skulle listan komma att bli om du skrev ner allt du kände ett "Tack" för? Och hur mycket är det egentligen som du tar för givet?

Vad är egentligen tacksamhet?

Ett ordlexikon skulle förmodligen säga erkänsla, uppskattning eller tillfredsställelse. Frågar du mig, ja då skulle jag bland annat definiera det som:

Du vet dehär stunderna då ett litet rus av lycka bara bubblar upp i hela kroppen. Som när magen kurrar som aldrig förr, du har inte ätit på 8 timmar och du bara är sådär dödligt hungrig. Och så äntligen får du stoppa en stor tugga av det allra bästa du vet i munnen. Det är tacksamhet.

Eller du vet de här dagarna då allt ser ut att vara ett enda stort mörker. Saker händer som du bara inte trodde kunde ske. Dagen går mot sitt slut och allt i dig gör ont. Men så får du lägga dig i din alldeles egna, fantastiskt sköna säng. Du borrar in huvudet i de fluffiga kuddarna och drar det mjuka täcket över dig. Det är tacksamhet.

Du vet, det finns alltid och kommer alltid att finnas något att vara tacksam över. Det kanske gömmer sig väldigt bra. Men kanske är det mest du som blundar?

Du kanske blundar för hela livet. Livet som utan klysch-varning ÄR en gåva. Och inte vilken gåva som helst, utan en gåva från Gud. Men också en gåva som det är helt upp till dig själv vad du vill göra med. Och egentligen vad kan förstöra ett liv som levs i tacksamhet?

Tillsist, lyd nu mitt råd och försök att i alla fall tacka för en sak idag.



Kom ihåg att du är värdefull och underbart älskad!

Love Emma

Känner på något vis att det här kommer att bli en fantastisk dag. (Ingen ironi)

Har just avslutat den kanske sämsta frukosten på länge. Men är man en stackars (Ironi) hungrig ungdomsledare som måste få i sig några kolhydrater innan arbetet, så tager man vad man haver. Eftersom att min hårde (Ironi) pastor har bestämt att det är bön kl.08:00 som gäller, brukar frukosten helt enkelt få vänta till senare. Tro nu inte att jag är bitter på min pastor - för jag äälskar faktiskt morgonbönen! (Ingen ironi) Men sådär 07:30 klingar inte ordet frukost så alldeles ljuvligt i mina öron. Därför brukar min frukost ätas efter bönen på mitt so- called "kontor" - med andra ord ungdomsgården. Där erbjuds (Thank God!) läsk och gamla kakor. Nice. 

Min frukost idag bestod av Nygårda Cola, en banan och några runda, bruna kakor som tagit smak av annanasteet som stått i samma skåp. Det kommer att bli intressant hur länge jag håller mig pigg och alert som en smärt. Just nu går blodsockret upp, upp, upp och likaså humöret. Hejåhå klockan 12 kommer jag att ligga däckad i en av de vita, fluffiga, sovsköna sofforna. Bäst att jag snabbar på med planering, telefonsamtal, mail, undervisning och andra roliga förberedelser. Men först - Worship Woooha!


Ps. Jag känner fortfarande att detta kommer bli en fantastisk dag! Glory to GOD almigthy!





Love Emma